Category: Missives

En vän skrev nedanstående text i ett inlägg på Facebook.

Jag går en utbildning och nu ska vi ut och “praktisera” på företag. I min naiva bubbla har jag trott att alla som vill något får en chans på arbetsmarknaden. Dessvärre verkar det som att några i klassen med utländsk(utomeuropeisk) bakgrund har väldigt svårt för att få plats på ett företag. Trodde inte tröskeln var så hög. Själv löste jag det genom att ringa ett företag och fick napp på andra försöket. Avtal skrevs och sen var det klart. En 20-årig kille i klassen som kom från Syrien 2015 och har svensk examen från naturvetenskapliga programmet får inte plats efter att ha sökt på 40 olika företag. Han har full närvaro på Yrkeshögskolan och goda studieresultat. Han har körkort och referenser från arbetslivet. Fixade sommarjobb till honom och han försov sig inte en enda gång. Även på jobbet hade han full närvaro. Har hört att man får “allt gratis och serverat” när man kommer till Sverige. Man får verktygen och materialet, men jävlar en del måste jobba hårt. Så kanske de får en plats. Han måste vara stark. Det var inte en dag för sent att börja plugga för mig. Har nog lärt mig mer om människor än automation när allt kommer omkring.

Texten syftar på narrativet att det handlar “bara” om att skaffa ett job och behärska det svenska språket. Klarar man av dessa öpnnas dörren till Sverige, allt blir tillgängligt möjligt och utförbart. Jag befinner mig i ett mellanförskap, mellan nysvensk i vuxenåldern och förstagenerations invandrarskap i barndomen. Jag har varit svensk medborgare sedan 1996 men har inte det sociala kontakter som de flesta fick i barndomen. Jag är inte uppvuxen med samma vänner sedan förskolan.

Men sedan jag flyttade tillbaka för sex år sedan köpte jag på narrativet, samhällets kära snuttefilt. Lärde mig språket igen och tog till mig några idiom. Skaffade ett jobb. Det blev inte en orkan av vänner och socialt kapital som utlovad trots att jag ansträngde mig och gjorde vad som föreslogs. Bytte bana. Pluggade det jag ville. Försökte skaffa ett jobb bortom yrket. Gick inte. Stängda dörrar.

Det visade sig att att jag utvecklade känslan av berättigande efter ett tag. Varför skaffar jag inte vänner?! Varför blir det inte som det ska?! Jag har gjort allt.

Det funkar inte så i Sverige. Det spelar faktiskt ingen roll alls vad du har gjort eller åstadkommit. Du har inte förtjänat något mer än någon annan. Med språket och jobbet har du endast blivit som alla andra.

Vill du har mer? Kämpa. Förvänta inte dig ett skit av någon annan, samhället eller staten.

Finns det motgångar? Bli kreativ och hitta vägar runt dem.

Sluta gnälla, Mina. Ingen bryr sig. Staten bryr sig inte.

Faktum är att det spelar roll att man har ett utomeuropeiskt namn.

Det spelar roll att man har mörka ansiktsegenskaper.

Det spelar roll att de flesta svenskar oavsett etnicitet inte vill skaffa nya vänner eller släppa in nya kontakter.

Det spelar roll att man är äldre, har inga kontakter och har inte varit här sedan man har varit på barnsben.

Har du något yrke då ska du vara tacksam. Håll tyst nu.

Vill du göra något annat hjälper vi inte dig. Finns andra som är viktigare än dig, som har mer kritiska behov. Du har en sysselsättning. Håll tyst nu.

Känner du någon? Nej? Håll tyst.

Ibland säger en vän att han tänder på sköna tjejer med härlig humor men han blir faktiskt ihop med stela träningsnarkomaner. Han är varken ond eller skev. Han har ingen självinsikt. Hans verklighetsuppfattning är obeprövad.

Denna man är Sverige. Sverige visslar i mörkret och hävdar naivt att påståendena stämmer. Om inte får staten fixa. Inte min grej vetdu.

Narrativet är osant inte för att samhället ljuger utan det svenska samhället har inte behövt tänka på det. Det behöver inte göra det. Allt är ordnat.

Längst ner i vännens inlägg bifogade han en bild som kan tolkas som att nazismen ska slopas. Jag delar inte hans slutsats, att problematiken med sin väns misslyckande i arbetsmarknaden är på grund av nazism som måste bekämpas. Jag tycker att samhället inte vill acceptera att det handlar om namn, utseende och socialt kapital. Och om Sverige accepterar dessa… då blir inte Sverige “ett bra land”, det blir inte modernitets mecca längre. Det blir som alla andra länder. Sverige har ingen moraliskt övertag längre.

Sverige, du är i förnekelse. Sluta ljuga för dig själv och oss som flyttade hit. Tala om för oss sanningen. Då kan vi antingen stanna kvar och acceptera eller protestera och eventuellt gå vidare någon annanstans.