En vän skrev nedanstående text i ett inlägg på Facebook.
Jag går en utbildning och nu ska vi ut och “praktisera” på företag. I min naiva bubbla har jag trott att alla som vill något får en chans på arbetsmarknaden. Dessvärre verkar det som att några i klassen med utländsk(utomeuropeisk) bakgrund har väldigt svårt för att få plats på ett företag. Trodde inte tröskeln var så hög. Själv löste jag det genom att ringa ett företag och fick napp på andra försöket. Avtal skrevs och sen var det klart. En 20-årig kille i klassen som kom från Syrien 2015 och har svensk examen från naturvetenskapliga programmet får inte plats efter att ha sökt på 40 olika företag. Han har full närvaro på Yrkeshögskolan och goda studieresultat. Han har körkort och referenser från arbetslivet. Fixade sommarjobb till honom och han försov sig inte en enda gång. Även på jobbet hade han full närvaro. Har hört att man får “allt gratis och serverat” när man kommer till Sverige. Man får verktygen och materialet, men jävlar en del måste jobba hårt. Så kanske de får en plats. Han måste vara stark. Det var inte en dag för sent att börja plugga för mig. Har nog lärt mig mer om människor än automation när allt kommer omkring.
Texten syftar på narrativet att det handlar “bara” om att skaffa ett job och behärska det svenska språket. Klarar man av dessa öpnnas dörren till Sverige, allt blir tillgängligt möjligt och utförbart. Jag befinner mig i ett mellanförskap, mellan nysvensk i vuxenåldern och förstagenerations invandrarskap i barndomen. Jag har varit svensk medborgare sedan 1996 men har inte det sociala kontakter som de flesta fick i barndomen. Jag är inte uppvuxen med samma vänner sedan förskolan.
Men sedan jag flyttade tillbaka för sex år sedan köpte jag på narrativet, samhällets kära snuttefilt. Lärde mig språket igen och tog till mig några idiom. Skaffade ett jobb. Det blev inte en orkan av vänner och socialt kapital som utlovad trots att jag ansträngde mig och gjorde vad som föreslogs. Bytte bana. Pluggade det jag ville. Försökte skaffa ett jobb bortom yrket. Gick inte. Stängda dörrar.
Det visade sig att att jag utvecklade känslan av berättigande efter ett tag. Varför skaffar jag inte vänner?! Varför blir det inte som det ska?! Jag har gjort allt.
Det funkar inte så i Sverige. Det spelar faktiskt ingen roll alls vad du har gjort eller åstadkommit. Du har inte förtjänat något mer än någon annan. Med språket och jobbet har du endast blivit som alla andra.
Vill du har mer? Kämpa. Förvänta inte dig ett skit av någon annan, samhället eller staten.
Finns det motgångar? Bli kreativ och hitta vägar runt dem.
Sluta gnälla, Mina. Ingen bryr sig. Staten bryr sig inte.
Faktum är att det spelar roll att man har ett utomeuropeiskt namn.
Det spelar roll att man har mörka ansiktsegenskaper.
Det spelar roll att de flesta svenskar oavsett etnicitet inte vill skaffa nya vänner eller släppa in nya kontakter.
Det spelar roll att man är äldre, har inga kontakter och har inte varit här sedan man har varit på barnsben.
Har du något yrke då ska du vara tacksam. Håll tyst nu.
Vill du göra något annat hjälper vi inte dig. Finns andra som är viktigare än dig, som har mer kritiska behov. Du har en sysselsättning. Håll tyst nu.
Känner du någon? Nej? Håll tyst.
Ibland säger en vän att han tänder på sköna tjejer med härlig humor men han blir faktiskt ihop med stela träningsnarkomaner. Han är varken ond eller skev. Han har ingen självinsikt. Hans verklighetsuppfattning är obeprövad.
Denna man är Sverige. Sverige visslar i mörkret och hävdar naivt att påståendena stämmer. Om inte får staten fixa. Inte min grej vetdu.
Narrativet är osant inte för att samhället ljuger utan det svenska samhället har inte behövt tänka på det. Det behöver inte göra det. Allt är ordnat.
Längst ner i vännens inlägg bifogade han en bild som kan tolkas som att nazismen ska slopas. Jag delar inte hans slutsats, att problematiken med sin väns misslyckande i arbetsmarknaden är på grund av nazism som måste bekämpas. Jag tycker att samhället inte vill acceptera att det handlar om namn, utseende och socialt kapital. Och om Sverige accepterar dessa… då blir inte Sverige “ett bra land”, det blir inte modernitets mecca längre. Det blir som alla andra länder. Sverige har ingen moraliskt övertag längre.
Sverige, du är i förnekelse. Sluta ljuga för dig själv och oss som flyttade hit. Tala om för oss sanningen. Då kan vi antingen stanna kvar och acceptera eller protestera och eventuellt gå vidare någon annanstans.
A couple sat in front of me on the underground today. They both took out their phones on settling in. He put his hand though on her thigh and it just stayed there.
Every now and then, they would come up for air from their phones, to leave little feather kisses on each other’s mouthes. It was truly beautiful and sublime to watch.
Every time they did it, it seemed like they would slow down as their lips touched. It wasn’t rushed, like kiss me so I can get back to Facebook, but rather I’ll meet you here in this moment.
Two people on their way to work, average-looking like I am, present and together, even as they’re doing different things, not having to talk or chit-chat to be together, their intimacy woven together with selfless physical contact and light kisses.
The last time was November 2013, months after I broke up my band The Howlin’ Shibanski. The quiet acoustic gig at an empty bar only deepened my sadness and emptiness, rather than provided the closure or hope that I thirsted for.
I’ll write about the band some other time.
Tonight, I performed three songs at an open-mic event in downtown Stockholm.
It was more of a personal triumph more than a successful performance. I didn’t turn into Douche Mina again. I was scared, nervous, and vulnerable. Nervous, frozen fingers didn’t stop from playing, I smiled and continued.
And when I hit the high or bolted the strong notes, I came alive.
I’ll practice and get back again to play. I don’t need the stage to feel whole or at home, I have that in myself and elsewhere now. But I am alive when I sing and play my music.
I’ll write about the whole weekend in one single post because I now have two new email subscribers! Thank you, it means a lot…
This weekend was about staying in the discomfort and coming out the other side.
Coding
WordPress Development
And the other side is really sublime, calm, and beautiful. I had been procrastinating on a large coding project for a while now. It was scary and seemed insurmountable. I did a little bit every now and then, but I thought that I could get it done in one major marathon-session. That never happened.
So, this weekend over two sessions, I got the project done. It’s for a WordPress theme and plugin for a non-profit organization, so that their members across the world can set up a new website with information pre-populated from a centralized store.
It was good to be writing PHP again. The plugin and theme architectures take a while to get used to, but I’m impressed by what I can do with the API.
Custom PHP Application
Last year, I started coding a basic web application so that people at my church can digitalize the readings used in our liturgical services. A few weeks ago, the main user told me that he needs the link to the app. So, as I was about to re-send him the link, I discovered that there were some bugs in the app. (Read: the app didn’t work.)
I understand fully now why we have code reviews, pull requests, and documentation. The code made absolutelyno sense to me. It could only speak to my state of mind (frazzled) last year.
An opportune time to bring in unit testing, I went straight to where the main bug was and see how I could fix it. It got messy. I installed and configured to use PHPUnit with phpunit-watcher. The lion share of my time was getting the unit tests to reference the code and play nicely with Composer’s autoloading.
When it finally did work.. I realized that this function was doing too much. Writing the unit test compelled to refactor it to this. It still needs more work, but the process taught me a lot.
Midsummer in Sweden
It was a delightful and beautiful time, watching the raising of the Midsummer pole and families dancing around.
Deras historia började i köket på kontoret, det första ögonblicket mellan Kristian och Sandra, och det slutade också i köket när Kristian kom in med en blombukett och ett barnsligt kärleksfullt leende leende, och såg sin älskares vackra familj.
Han tittade med ett förkrossat hjärta på Sandra och sitt gulliga dotter. Hon förstod ingenting i denna stund, hon var nog nöjd över att se mamma på hennes jobb. Jobb. Kontoret. Han hade glömt allt om kontoret och hans utvecklingsjobb här i nästan fyra månader. I det här kontoret träffade han Sandra. Sandra var en pratglad blondin med ljusbrun ögon. Två födelsemärken precis ovanför överläppen fick henne att se glad ut. Dock skulle du se några trista rynkor vid pannan om du tittade noga. De flesta var inte hur då och märkte inte att hon var en medelmåttig blyg säljare som kunde bete sig som en alphakvinna.
Kristian märkte inga av hennes rynkor när de träffades på företagets introduktionsmötet för de nyanställda. Han är lite svag för kvinnor med födelsemärken och han döpte Sandras ‘Puss och Stuss’. Så töntig du är Kristian. Fan.
– Välkomna till Churn! Amina heter jag och jag är COO här som helt enkelt betyder att jag springer runt och säkerställer att alla är glada och nöjda. Och ibland jobbar jag. Ha!
Amina ser schysst ut, tänkte Kristian. Men inte så himla vacker som Puss när det hoppar upp och ner. Hon är så jävla snygg alltså.
– Vi kanske borde gå runt som på dagis och berätta lite om oss själva. Kristian!
Puss och Stuss, Kristian och – vad heter hon förresten?
– Earth to Kristian, Earth to Kristian!
Alla småskrattade försiktigt som nervösa nyanställda borde göra.
– Nä men förlåt, Kristian heter jag, jag är systemutvecklare i teknik och helt taggad över att vara här i Churn alltså.
Kristian? Ett väldigt gammaldags namn för en gullig kille. Yum, tänkte Sandra. Han stirrade på mig när Amina körde hennes tråkiga introduktion. Gullig tönt med en gnutta sex appeal. Yum yum. Sandra tittade på Kristian. Lika smal och lång som henne. Hon fick en glimt av hans rädda djupbruna ögon när de skakade händer tidigare. Han är vänlig och trevlig, blyg som henne också. Han är en utlämnad byte och jag är rovdjuret. Men rädslan i hans ögonen försvann lite när han pratade med kvinnor. Lite konstigt eller hur, Sandra? Detta bytet är ju en Pandoras box, alldeles tungt hårig och välklädd men… det fanns något så pass snett eller obehagligt med honom. Verkligen en Pandoras box, den här killen.
Kristian och Sandra stod med full fokus på mikrovågsugnarna medan deras mat värmdes upp. Och ytterligare någonstans i Kristians bröstkorg blossade hetans glöd för Sandra. Sandra visste det och tyckte om det. Och Veronika snabbt kom på all det här. Veronika var Sandras retligt visa kollega, en äkta Churn-veteran och amatöriakttagare som ägnar sig åt kontorets romantiska sagor.
-Hörru, viskade Veronika.
Olle kollade upp från en vitlökssjö med några få kebabköttbitar simmandes i.
-Va?
-Kolla på Vesuvius… du vet väl att det ska bli häftig kaos med de där två nya idioter.
-Skärp dig Vero, de kan nog höra dig.
-Bryr mig fan heller.
-Visst.
Och han dök tillbaka inuti vitlökssjön.
-Hur går det för dig hittills?
-Det är ju spännande! Sugen på att gå ut och sälja, vet du.
Så himla snygg. Ta det lugnt, Kristian. Bara ta det lugnt.
– Själv då? Hörde från tjejerna att du är typ en hotshot utvecklare.
– Ä men inte så kanske, tjejerna är ju snälla. Det har gått några veckor nu men aa – haft chans att skapa lite värde.
– Kolla vilket business lingo här!
Hon rörde hans arm som om det var efter månaders diskussion och strategi. Sandra kunde ge upp sin dotter Sofia för denna stund, när mannen ville bara explodera pga stundens intensitet. För Sandra visste hur killar som Kristian längtade efter tjejer som henne och sexuella stunder som de här.
Tre dygn senare hördes en massa oljud från två motsatta delar av kontoret, livaktiga ljud från tangentborden. Oljudet utgjordes av av det paret som höll på att skicka en hel del epost mellan varandra. Och sen började deras lågstadiefnissande.
Veronika öppnade ett nytt fönster i sin chatprogram och skickade ett meddelande till Olle.
“Vem tror du ska förstörs först?”
“Suck. Jag tar hand om Romeo.”
Några timmar senare såg Kristian Sandra vid hissen. Gör nånting nu då!
-Tjaba.
-Tja själv, Kristian.
-Vi hade ju en produktiv dag.
-Ja faktiskt, skickade ut en massa leads och sånt till kunder.
Det kände så pass flörtigt att Kristian vågade fråga henne.
-Vem… är de här kunder? Han stirrade rakt på henne.
-Kom igen teknik! Kan ni inte fatta innuendo?
Kristian hade aldrig tänkt sig som en befriad och trygg människa. Han kände sig alltid bedömd och skamfylld, alltid rädd, alltid fängslad av rädslan. Men nu var det annorlunda. Han kände sig stark.
-Du kan väl förklara dina insinuationer på krogen. Jag bjuder.
Nu händer det!, skrek Sandra i hjärnans plats. Nu fångar jag honom.
De kunde vinna Nobelpriset i tillämpad fysik i krogen eftersom de lyckades – böja ljud och energi runt omkring dem, och stoppa – allt annat och strunta i hela världen och resten av Stockholms snobbiga fulla finanstyper. Sandra var livlig och pratglad som vanligt medan Kristian var stark och bemötte hennes flirtande med intensiva blickar. Ibland skrämde han henne för att han var alldeles för självsäker när han gjorde det. Sex öl och glas vin senare. Och Kristian tittade rakt på hennes läppar och sen kollade han upp på henne.
-Tror att jag är kär i dig, Sandra.
Bra jobbat, Sandra.
-Mmmm… är det så, snygging?
Hon drog in sitt ansikte så pass nära Kristian att det bara fanns en hårstrå mellan dem. De snobbiga och fulla i krogen tog en paus för att titta på Sandra och Kristian. Det såg ut som en förverkligande av låten Sexual Healing.
Sandra hade fler än normalt antal bilder av hennes dotter Sofia bredvid datorskärmen. Men inte Anders. Hennes sambo. Hans namn dök bara upp när Kristian inte var vid på kontoret. Man skulle kunna säga att det var tur för honom att Veronika och Olle hade hört Sandra svamla osammanhängande historier om Anders och hur de träffades. Men Olle och Veronika fattade att Kristian inte skulle lyssna på dem. Han var alltså en löjlig romantiker på väg att evaporera bort på grund av Sandra Mullin.
“Hej sexy.”
Fan vad modig han är? . I ett mejl! På jobbet! Sandra tittade några gånger på skärmen för att vara säker på att? hon inte drömde. Det här är ju koolt, tänkte hon. Koolt… och lite… nej Sandra, du har sambo och barn! Det här är bara din vanlig kontors fling. Det betyder inte någonting. Du ska hem idag till Anders och Sofia och… men.. Kristian? Nej! Nej, nej, nej, Sandra! Skärp dig.
-Röda Marlboro?
Olle såg förvirrat på Kristian.
-Vad sade du?, mumlade Kristian. Han körde vilse i hans arbete som han hade kört vilse i djupa skogar.
-Visste inte att du röker alltså.
-Aa ibland liksom, lite sugen nyligen.
“Rökpaus!”
Sandras meddelande dök upp på skärmen precis när Olle inte kunde fatta hur den här vanliga killen röker.
-Aa tillbaka om ett tag , mumlade Kristian – medan han gömde meddelandet på skärmen och stack iväg som ett skyldig barn som gjort någonting dumt med mammas prylar.
Olle tittade där Sandra och Kristian stod och rökte som älskare och kollegor på balkongen. Och sen drog han tillbaka till sin dator för att undvika att tänka på hur han skulle hitta en annan skitbra utvecklare som Kristian. För Veronika hade ju rätt, tänkte han för sig själv.
Det var kvart i fyra på eftermiddagen. Folk på kontoret höll på att samla sina saker för att gå hem. Kristian stängde av sin dator och la den i ryggsäcken. Han kände tryck i kroppen. Måste kissa… och kanske bara se henne innan jag drar hem, tänkte han. Jag måste kyssa henne och… andra saker…
Vägen till toaletten gick förbi produkt/ekonomi avdelningen och just precis innan han nådde dit var det Sandras skrivbord. De blickade åt varandra.
Kristian stängde dörren efter sig och såg sig själv i spegeln. Han var glad. Och hörde han inte också dörren öppnas igen. Det var Sandra och hon stod precis bakom honom!
-Vad fan gör du här! Nån kan ju se dig!
-Ssh… och så låste hon dörren. Fan. Jag glömde göra det, tänkte Kristian.
Hon lutade sig mot dörren en stund och tittade intensivt på honom.
-Tack snälla, Sandra, att du stängde dörren…
-Mmmm –
Hon makade sig mot Kristian, som ett rovdjur som ska äta middag efter en långt jakt.
-Visa mig att du är kär i mig… på riktigt… nu.
Vår första kyss, min formella träff med Puss och Stuss i en jävla toa. Snuskigt!
Men när han höll hennes huvud i sina händer och smakade hennes mun, blandad med läppstiftet, fanns det inget grymt eller snuskigt. Han hällde alla känslor, all hetta och glöd som hade förvandlats till rå lust i denna stund i Churns toa. Sandra kände Kristians äkthet, hur en hand smekte hennes kind och den andra låg fast anlagd på hennes rygg. Medan Kristian äntligen kysste kvinnan som han var förälskad förvandlades rovdjuret Sandra, rovdjurus Sandrus, till den sårbara blyga Sandra. Kristian hade funnit den äkta Sandra.
Men hon ville inte finnas.
-Kristian…
Sandra drog sig bort från en kyss som Anders aldrig hade kunnat ge henne.
-Är det nåt fel?
-Jag kan inte.
Kristian blev alldeles still.
-Vad?
-Jag drar nu, förlåt!
Hon försvann innan tåren på hans kind kunde torkas upp.
Allt han kunde se var dörren och dörren var vit.
Varken inte vid köket eller inte på fika eller på teammötet varje onsdag. Vad är det som händer?, undrade Kristian. Hon undvek hans blick på var en tillfälle. Han fattade ingenting alls.
-Kristian, kan vi bolla lite om en sak?, sa Olle bredvid Kristians skrivbord. Konstigt. Inga hemliga sextalk under kontorstid. Oj. Fan.
-Självklart! Kaffe då?
-Yes.
De stod i köket och hällde kaffe i sina muggar.
-Alla i Churn är mycket nöjda med ditt arbete och tycker om att du vill lansera även om du är ju ganska ny här.
-Kul att höra, verkligen. Kristian var nöjd medan smuttade han det goda kaffet av segern!
-Jag ville berätta nånting pyttelite om Churn. Liksom insider information.
-Aa men jättegärna!
-Det här kontoret… det är nåt läskigt om det.
-Hänger inte med alltså.
-Det är ju vackert och modernt och öppet men… eftersom det är synlig för alla… det skrynklar till folk.
-Du borde inte nog jobba med sälj, Olle, kom igen nu.
Kristian försökte skoja lite utan Olle såg ut allvarlig.
-Det skrynklar till folk, Kristian. Ta hand om dig. Tack för tid.
Olle gick sin väg tillbaka till hans dator och lämnade Kristian med sina tankar och oreda.
Sandra hade fastnade blicken på mobilen medan hon väntade på hissen.
-Sandra.
Fan. Jag märkte inte att han var här. Fuckfuckfuck.
Och nu stod han framför mig. Som.. sista gången.
-Jag fattar nog inte ingenting alls, leker du med mig?
Okej, kör med alpha kvinnan och sånt.
-Ah gumman, du vet väl, har bara varit lite stressad-
-Gumman? Vad fan säger du!
Plan B.
-Kristian… förlåt…
-Sandra… va uppriktig och lägg av din skit.
Inte samma blick som i toan. Och jag är inte samma kvinnan nu.
-Jo. Jag lekte med dig.. men –
-Men vaddå?
Hissen ringde.
-Men nu är det helt annorlunda för att…
Dörren öppnades.
-… nu är jag kär i dig.
Å hur skönt är det när han smekar kinden, tänkte Sandra.
“Förlåt mig, Anders.”
“Tomma ord som vanligt.”
“?”
“Lätta på trycket och sen kom hem.”
Hon var van att läsa sådana sms:en.
Kristian var inte lika de andra, tänkte Sandra. Han lekte inte samma lek och han ville inte. Han ville bara vara nära mig. Det här är för jävligt fel men… jag är kär, jag älskar honom. Och… jag älskar min man som är hemma med Sofia. Underbara utsökt Sofia, dotter till Sandra som leker med eld varje gång och tror att hon inte skadas. Kanske kunde Kristian läka henne.
“Vad har du för planer åt oss?”
Han tryckte hennes hand och kysste henne för alldeles mjukt.
“Du får se.”
“Nä men Guuuuuud-”
“Du får se, snygging.”
En annan kyss tystade henne. Kristian öppnade dörren till sin lägenhet och ledde henne in. Hon hann inte kolla runt eftersom Kristian körde sin tillämpad fysik magik igen och då var de tagen upp i att klä av sig och heta kyssar och glödande proklamationer av lust. De nästan ramlade över skorna vid dörren till sovrummet men lyckades anlända på sängen. Han kunde inte släppa att ta in av hennes lukt och driva läpparna på huden.
När de var nära att nå lustens spets tittade Kristian djupt i Sandras ögon och då visste hon att det här inte kunde slutas nu.
Han ville räkna hur många gås hon fick på gåshuden varje gång han fick henne att stöna i lust.
-Du är ifrån nåt annat planet, hörru.
-250, tror jag.
-250 vad?
-250 gåsor!
Sandra skrattade medan det elaka drycken av smärtan och ren nöje slängdes hit och dit i hjärtat. -Jävla tönt, alltså, gåsor är inte ens ett ord.
Han är så himla glad. Helt ändrat man i hennes famn. Hon började gråta.
-Måste erkänna nånting.
Kanske nu skulle det slutas.
-Jag har döpt dina födelsemärken.
-Vad sa du!
-På riktigt… Puss och Stuss.
-Vet inte om du är en tönt eller den sötaste älskare i världen.
Han lutade mot henne och kysste dem.
-Jag ba hälsar på dem… Sandra? Men du behöver inte gråta för att jag är en tönt.
Nu hade drycken krupit upp till ögonen. Hon kunde inte orka längre.
-Nej… det är ju… jag älskar dig, Kristian.
Han var alldeles stum och hade några glada tårar i ögonen.
-Jag älskar dig med som fan.
Hon la sin huvud på hans bröst och grät tills hon somnade. Kristian trodde att det var glädjens tårar.
“Ses på måndagkväll.”
“Du gör alltid som du vill, varför messar du mig då!!”
Hon svarade inte.
“Älskar du honom också?”
Sandra stängde av mobilen. Hon var upptagen. Hon ville gråta mer.
-Ses på kontoret, lover.
Kristian halvsov men han log.
-Självklart, lover.
På tåget hade Sandra en klar och orörd tanke: jag vill lämna Anders och vara med Kristian. Det elaka drycken hade försvunnit.
Det var en livlig måndag på Churn och alla i teknik undrade hur kunde deras storstjärn-utvecklaren Kristian blivit sent på en mycket viktig dag som idag, beta appen utsläppad till hela teamet. Sandra hade samma tanke men hon inte vågade messa honom varken på mobilen eller datorn synnerligen när Olle och Veronika höll vakt över henne som två hungriga örnen. Hon ville bara sitta i köket och njuta av kaffet och solskenen och minnen av hennes magiska helg med Kristian.
-Du ser glad ut, Sandra. Vad händer?
Ville örnen peta på sin mat innan måltiden?
-Bara glad faktiskt.
Hon log kraftfullt så att cyniska Veronika ville överväga göra samma sak men snarare hon ville varna Sandra om den kommande explosionen.
-Mamma! Mamma!
Sandras leende svalades upp av drycken i magen och hjärtat, blandade med ren panik och rädsla.
-Sofia gumman, vad gör du… ni… här? Skitdålig mamma är jag helt enkelt.
Veronika smög ut. Vesuvius, sa hon till sig själv.
Anders satte sig ner vid bordet och stirrade på Sandra. Tre dagars ilska och vrede förvandlade honom till en isblock.
-Du vet väl varför jag är här med Sofia. Du kan inte bara försvinna i en hel helg!
-Det här skit slutar nog idag. Fattar du?
Han hade förmåga att inte skrika på henne i hennes kontor men hon kände tusen knivar skära henne i öronen.
-Vad slutar idag, Sandra?
Anders såg mannen som hade brutit på något sätt det okloka dansen han och Sandra hade dansat i flera år. Det går ju inte, tänkte Anders, hon grisar lite och sen kommer hon hem. Inget snack om kärlek!
-Jag som hennes sambo i sex år och pappa till hennes dotter säger att hon får sluta det här skit med dig idag.
-Sambo?
-Mamma! Blommor! Jag älskar blommor! Jag älskar blommor just som Mamma!
Kristian var kuvad vid mikron med en blombukett och kunde inte fatta någonting. Anders hade en elak tanke.
-Tack kompis för att du tänker på lilla Sofia. Jag tar blommorna OCH Sandra hem ikväll.
Sambo?
Sofia?
Nej… nej, nej, nej, det här är något jävligt grymt skämt.
Churn var inte som alla de andra startups eftersom hela kontoret var helt byggd av glas. Det var på den tolfte våning och då hade alla anställda full koll på Stockholms skärgårdar. Köket och mötesrum var i precis mitten av kontoret genomskinlig till alla. Amina och CEO:en Matilda valde så att det skapades ett öppet och kul stämning i företaget. Nya MacBook Pro datorer var på varje skrivbord, köket hade dyra espresso och cappuccino maskiner, och man bokade möten i det allmänt mötesrummet med iPad Air fastnat vid dörren. Allt var uppenbar till alla och det fanns inga hemligheter för att solskenet lyste upp varenda mörk hörn.
Där stod Kristian och tittade på Sandra. De hade inte pratat i nästan femton minuter. Hela kontoret tog en paus att se på.
-Bara låt mig förklara.
Starka Kristian med den gammaldags namn struntade i henne och siktade på toan. Han stängde och låste dörren våldsamt.
Sandra knackade på dörren. -Kristian? Det är nästan kl. 19. Du har varit där inne hela dagen.
-Det låter ju inte som en förklaring.
Hon hade ingenting att säga och hann inte hitta på någonting eller söka djupt i hennes sårad samvete. Hennes mobil vibrerade.
“Kom hem NU.”
Churn ville följa trenden som alla de andra startups och hade en musiksystem som nåddes genom webbläsaren. Och precis i detta stund spelades en ny låt på Spotify:
Now I dread beautiful days/the days when I thought our love was a song
-Dra hem, Sandra. Kanske ta en promenad med Sofia. Det är ett vackert dag ute, eller hur?
"Noon" sign - first letter of word Nasrani - pejorative term for Christians used by Islamists
A reported 10,000 people attended a demonstration Sunday afternoon 10 August outside the Sensus public swimming pool at Medborgarplatsen, downtown Stockholm. The protest, put together by various religious and secular organizations, aimed to unite Iraqi, Syrian, and Lebanese Christians in Stockholm to call on the government to intervene in the reported violence against Christians in Iraq.
protest started early. medborgarplatsen is packed with syriacs iraqis lebanese and other arabic-speaking people. pic.twitter.com/HsWPsJVA8O
Political leaders from across the spectrum took to the podium to show solidarity with the plight of Christians and add their voices to the call on government to take action against the Islamic State (IS) in Iraq and Syria.
For context, he said that Sweden must give back to your homelands as you have given to Sweden.
Christian religious leaders also attended and spoke at the rally, representing the Roman Catholic, Syrian Orthodox, and Antiochian Orthodox churches. Artists, singing in both Swedish and Arabic, provided time for reflection and prayer, away from the steady stream of political statements.
Halfway through the protest, groups carrying the ethnic Syriac and Assyrian flags were seen waving them despite calls by organizers to take them down.
Flagbearer asked to not wave flag. Organisers dont want this protest to be about ethnicities. Dude ignored request. pic.twitter.com/6XsvrEh5hv — Mina Demian (@MinaDimyan) August 10, 2014
